Detta är vad som hände i början av året, något jag inte hade velat vara med om men som oturligt nog ändå hände...
I tisdags på kvällen fick jag ont i magen, det blev bara värre å värre framåt natten. Vid 2-3 tiden ringde jag 1177, de ville att jag skulle äta något samt ta smärtstillande för att på morgonen ringa vårdcentralen. Tror jag somnade vid 4 tiden på morgonen i soffan, runt 6.30 väckte min man mig och undrade hur det var. Vi pratade lite innan han åkte till jobbet, sen vid 7 ringde jag vårdcentralen och lyckades få en telefontid lite längre fram på förmiddagen..
När de väl ringde och jag fick förklara mina symptom (heter det så?) så rådfrågar sköterskan en kollega innan hon återvänder till mig med ett svar. Svaret blev: Du måste åka in till akuten.
Jag sms:a Amoz och han kom hem och hämtade oss, barnen och mig. När vi lämnar hemmet så gör det ont från underlivet ända upp till axlarna.
Vi kom in till akuten runt 12 tiden och blev först hänvisade till väntrummet där det satt ett par som Elise och Cortina charmade rejält innan de fick komma in. Vår väntan blev inte så lång heller, utan strax efter paret gått iväg kom dom och hämtade oss också. Jag får berätta hur det känns och sköterskan tar blodprov och så frågar jag henne vad hon tror det kan vara. Sköterskan säger att hon inte riktigt vet då magen inte är hennes specialitet, men hon gissar att det kan vara magkatarr. Det är i alla fall något svar som lugnar lite då tankarna som skenat iväg under det timmar man haft ont är : Jag kommer att DÖ!
När hon är färdig blir vi hänvisade till ett nytt väntrum där ordet nytt verkligen stämmer, renoveringen är i full gång, de finns inplastade stolar m.m som inte riktigt har satts fast i golvet ännu. Så vi står i hallen en stund och funderar: Ska vi verkligen sitta här inne, det går ju inte.. En sköterska kommer precis då och hänvisar oss att sitta ner utanför väntrummet. Vi sitter där en stund, så kommer sköterskan som tog blodproverna och säger att vi kan ju sätta oss inne på barnakutens väntrum så får barnen lite roligare att fördriva tiden. Så vi går dit och sätter oss, barnen fick roligare, främst Elise =)
Vet inte riktigt vad klockan är när vi återigen blir hämtade, men tillslut blir vi hänvisade till ett rum där doktorn snart dyker upp. Han ställer massa frågor bl a om jag är gravid. Jag säger då Nej, inte vad vi vet om i alla fall.. Efter ytterligare frågor och kläm och känn så går han iväg och ska kolla upp blodproven. Han återkommer efter en stund och säger: Graviditetstestet visar positivt så du är gravid, med tanke på hur ont du har så måste du upp till kvinnoklinikens specialist avdelning där de kan göra en gynekologisk undersökning på dig. Samt även bestämma vad du ska få för smärtlindring.
Kort därefter kommer två sköterskor och hämtar oss, Elise får sitta i mitt knä medan de rullar iväg mig och Amoz kör Cortina i vagnen. Strax är vi uppe på avdelningen och de vet inte riktigt vart vi ska ta vägen, men tillslut rullas jag in i undersökningsrummet. Innan dörren stängs så kommer det in ett tiotal studerande som tydligen ska vara med, vilket jag inte får frågan om, men då de behöver lära sig är det väl bara att gilla läget. Så börjar undersökningen med ultraljudet, de pratar lite sinsemellan och vänder sig till mig efter en stund, då säger läkaren: Du har blod i hela magen, vi kan inte vänta utan måste operera så snart vi kan då vi inte vet vart blödningen kommer ifrån. Det mest troliga handlar det om ett utomkvedshavandeskap.
Amoz och barnen blir hänvisade till ett rum och jag blir iväg rullad till operationssalen. När man lagt sig tillrätta i stolen så kommer en man in, pratandes i telefon och efter en stund går han ut igen, en av sköterskorna säger då:
- Var det där narkosläkaren? varpå den andra säger :
- Jag vet inte, jag har aldrig sett han innan..
Känns jättetryggt, hehe.. Det pratar lite och så säger det att de har många inhyrda så alla har inte hunnit träffas.. Efter en stund kommer han återigen in och de kan påbörja operationen.
Klockan är då strax efter 15, jag vaknar upp runt 18:30 och blir kvar på uppvaket till 20:30 ungefär. Sen rullas jag till rummet där min familj väntar, min man har under hela tiden jag varit borta inte fått någon information alls om hur det gått men det kanske är praxis här? Men det kan ju även ha blivit bortglömt av någon anledning..
Det gör ju ont hela tiden, men blir ännu värre på natten. Vid 00 tiden ringer jag på klockan och väntar en stund, ca 40 minuter senare har det fortfarande inte kommit någon så jag går ut för att se om jag kan få kontakt med någon sköterska. När jag kommer fram till ett rum strax innan receptionen står en sköterska och viker tvätt eller liknande, och blir helt förfärad, när jag kommer och utbrister med gråten i halsen : Jag behöver hjälp, jag har så ont!
Hon springer iväg och hämtar en sköterska till och när det kommer tillbaka står jag på knä på golvet, de hjälper mig upp och säger: Du skulle ha ringt på klockan istället för att komma hit ut.
- Jag gjorde det, men ingen kom..
När vi kommer in i rummet så kollar dom på klockan och upptäcker att den inte är inkopplad eller i alla fall inte har full kontakt. Klockan har hunnit bli 1 och nu gör det så ont att jag inte kan hålla tillbaka utan skriker rätt ut. De ger allt det har i smärtlindring, men utan att det hjälper. När klockan närmar sig 2-3 på morgonen börjar det onda släppa, för att jag istället ska bli illamående. Vet inte hur många kräkpåsar jag fyller under timmarna som går till morgonen kommer men många är det.. Någonstans under småtimmarna när jag sitter i en fåtölj i rummet med min spypåse kommer en gammal dam in, hon undrar vad jag heter och sen säger hon att hon heter Elsa, så tittar hon på mig och frågar om jag mår illa? Jag hinner knappt svara innan jag måste vända mig till påsen igen och hon backar ut ur rummet. Någon halvtimme, timme förflyter så hör jag Elsa igen, hon står utanför mitt rum och pratar med en sköterska, Elsa vet inte vart hon är eller varför hon är där. Jag ropar ut att hon heter Elsa, vet dock inte om det uppfattas. Jag går till sängen och försöker sova en stund. När jag vaknar nästa gång är klockan runt 8 och jag får sms av Amoz att han ska försöka ta sig in till 9.
När de kommer så är jag helt slut men kan ändå inte sova, så vi försöker umgås så bra vi kan. Elise klättrar upp och ur sängen titt som tätt, medan Cortina undersöker golvet och underredet på sängen, framåt 11-12 tiden har Cortina somnat i vagnen, Amoz har lagt sig bredvid mig i sängen där jag tillslut somnar, med huvudet mot hans bröstkorg, lyssnandes på hans hjärtljud.. Jag vaknar strax efter 13 och inte långt efter det kommer läkaren in för att berätta vad dom gjorde under operationen.
Läkaren berättar att de har fått operera bort en äggledare o ena hörnet på livmodern, men om vi vill ha fler barn så kommer det inte vara något problem. Det känns ju skönt att veta att man fortfarande kan få barn om vi vill..
Jag låg inne på sjukhuset i tre dagar.
Det har väl gått ca ett halvår sen det hände och allt är väl bra får jag väl säga.. Visst tänker man tillbaka på händelsen ibland och funderar....
Over and out!
