Aldrig mer!!

Då har vi upplevt den värsta dagen (hoppas den aldrig mer kommer i retur) i Elise & vårat liv.. I tisdags skulle vi åka iväg in till bm för sf-mått samt lyssna på hjärtljud och Elise låg o sov efter att jag lagt henne vid 11:30. Jag kom in till hennes rum ca 14:45, jag möts inte av henne ståendes i sängen med ett leende på läpparna som annars är vad hon gör. Så jag går fram till sängen och där ligger hon, ögonen är öppna men hon är helt borta.. Hon krampar och får ingen luft, andningen är väldigt stötvis, hennes läppar börjar gå från vanlig färg till det blå hållet. Jag känner paniken komma. Jag tar upp henne lägger henne mot min arm så hon tittar ner mot golvet. Inget jag gör verkar hjälpa! Så min hjärna som är helt tom på idéer kommer på att jag måste få hjälp! Så jag springer ut rundar vårt hus och ser att grannens bil är hemma. Springer de få meter det är dit och bultar på som en galning! Tårarna sprutar och de kommer och öppnar, Martin som är pappan i det huset tar över Elise (han är cool lugn) lägger henne över sin axel och han gör så gott han kan, hon krampar fortfarande och får ingen luft men börjar hosta ut slem typ. Hennes läppar är vid det här laget helt blå, jag ringer 112 och inom 15 minuter kommer ambulansen. Innan ambulansen hinner fram så har Elise slutat krampa och andas normalt, bara det att nu somnar hon till och vi får ingen direkt kontakt med henne. Sköterskan jag pratar med säger att hon måste vakna o slå upp ögonen så jag får börja nypa henne under fötterna och det hjälper inte alls så då får jag nypa henne i ryggen och hela tiden tala med henne så hon ska vakna. Nu börjar hon tycka att detta är jobbigt så hon börjar bli irriterad men blundar fortfarande. När ambulansen väl kommer tittar de på henne och säger att vi får åka in. Väl på väg ringer jag Johannes och berättar vad som hänt. Ambulansmannen som sitter bredvid mig säger till sin kollega att hon inte behöver köra så fort då läget är under kontroll.. Elise har vid det här läget slutat krampa men hon är otröstlig och fortfarande får man ingen direkt kontakt med henne. Hon har fortfarande svårt att fokusera blicken. När vi är några km från USÖ börjar Elise krampa igen & hon blir återigen katatonisk, så i stället för att åka till barnavdelningen åker vi till akuten. Vi kommer in och Elise har nu blivit lugnare men är fortfarande ofokuserad i blicken. De tar blodprover och kollar även tempen samt en virusinfektion koll.. Får svar ganska snart att blodvärdet och syresättningen är helt ok. Sen blir vi körda till barnavdelningen, och när vi kommer till hissen så sätter sig Elise upp och tittar runt. Nu är hon som "vanligt" igen.. Vi får ett rum och övernattar där så de kan ha henne under observation. Hon har antagligen fått sina första feberkramper kan läkaren senare bekräfta.. Tempen var i ambulansen 38 och inne på akuten 39, de säger även att det fanns en liten virusinfektion höjning. De säger att det är helt ofarligt för barnen som drabbas samt att kramperna kan hålla på i 10 minuter.. Det känns inte som om de är ofarliga men man får naturligtvis lita på vad dom säger då de är utbildade.. Men detta vill vi aldrig mer vara med om! Vi kom hem igår och Elise har varit sig själv, hon har dock inte riktigt samma matlust som innan men det kommer väl strax tillbaka i sina gängor..